Om att publicera vetenskap på nätet

Det har varit en lång paus sedan jag senast skrev. Mitt jobb har tagit mycket tid, bl.a. planerar jag ett seminarium om Oscar Parland den 20 april på Svenska litteratursällskapet. Han skulle ha fyllt 100 år i år. Temat för seminariet är hans roll som renässansmänniska på 1900-talet, viljan att omfamna allt men utan att helt lyckas. Jag vet inte om han hade varit betjänt av alla webbresuser som nu finns, antagligen hade det gjort honom ännu mer förvirrad i viljan att behärska allt. Men det är en tilltalande tanke att man trots allt måste se till sina begränsningar, man kan inte vara mästare på allt.

Jag missade den senaste föreläsningen i serien Forskarna på webben, låg hemma sjuk i vinterns virus. Därför skriver jag nu om den föregående gången, som handlade om att publicera vetenskap på nätet. Jag rör mig praktiskt i två vitt skilda världar, universitetets där open access är devisen för det mesta. I arkivvärlden, som jag också känner bra till eftersom jag jobbat inom den i tio år i mitt forna liv, är begreppet open access problematiskt. Man upplever att en hel del av arkivmaterialet inte kan vara helt öppet i digital form eftersom personskyddslagar och upphovsrättsförordningar hindrar det. Man är mycket försiktig med att publicera material på webben. Av allt material som Svenska litteratursällskapet digitaliserat genom tiderna är det bara 0.02 % som är tillgängligt på webben. Det låter skrämmande, är det faktiskt bara så lite som man kan offentliggöra?

Inom forskningen, framför allt inom den empiriska är det uppenbarligen viktigt att så fort som möjligt publicera nya forskningsrön. Genom att göra det med digitala resurser slipper man vänta oändligt länge på granskares utlåtanden och tryckningstillstånd och på att artikeln faktiskt kommer i tryck någon gång. På webben kan man dessutom få kommentarer och tips om hur man kan utveckla sina tankegångar. Men utgivning på webben är förstås enklare som enskild forskare eftersom man ju i regel alltid själv äger upphovsrätten till de egna alstren och kan fritt avgöra hur och var man vill publicera sina texter. Ändå är det mest empiriska forskare som sysslar med detta, humanister är igen mer försiktiga och håller sig helst till traditionella kanaler, hederligt tryckta tidskrifter.

Jag kollade upp De vetenskapliga samfundens Julkaisufoorumi-projekt där man rangordnat både vetenskapliga tidskrifter och vetenskapliga (och andra) förlag. Jag måste säga att det känns beklämmande och inte ens hemskt sakkunnigt hur de rangordnats. Många vetenskapliga sällskap och andra aktörer inom forskningen har lämnat i en kritisk skrivelse om hur man rangordnat och vilka kriterier som ligger bakom. Uppenbarligen är ett kriterium att utgivning på engelska prioriteras högre än enbart på finska eller svenska. Det här blir absurt med tanke på att många små tidskrifter, med peer-review förfarande är på sitt område de enda vetenskapliga fora som finns inom en visst specifikt område. Ändå rankas de lägre än tidskrifter på engelska. Språk- och litteraturvetenskapliga tidskrifter fungerar i regel bara på det språk "språket" utgår från, de kan inte fungera på något annat språk. En annan grej som jag reagerade på är att SKS förlag rankas högre än SLS förlag, detta enbart för att SKS har en engelsk serie, minimal men dock. I praktiken jobbar ju båda förlagen på samma sätt, har vetenskapliga granskare och utgivningsråd och båda följer forskningsetisk praxis om utgivning.