tisdag 7 februari 2012
Ja, plötsligt började det handla om forskningsetik. Vad skulle du göra om du hittar ett brev med känslig information i ett offentligt arkiv, i en helt öppen samling? Brevet visar sig innehålla för dig helt central information, som avslöjar en intim och obehaglig historia som bekräftar din tes som forskare. På brevet har avsändaren två gånger skrivit "Bränn det här brevet!". Det har inte mottagaren gjort utan sparat det och arkiverat det. Idag är alla berörda personer döda sedan länge. Skulle du använda brevet? Citera ur det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där är en väldigt knepig fråga! Jag har tyvärr inget svar åt dig, men tänkte kommentera det du sade på etikkursen för en vecka sedan, nämligen att du hade diskuterat frågan med levande släktingar till någondera part (var det inte så?) och att de tyckte att uppgifterna i brevet kan användas.
SvaraRaderaJag tror att släktingarnas godkännande är mycket värdefullt för dig personligen, men jag skulle inte hänvisa till detta godkännande, ifall du väljer att citera brevet. Den enda person som i detta fall formellt kunde godkänna ett citat är ju tyvärr nog samma person som skrivit på att brevet ska brännas och honom/henne kan du inte tillfråga.
Jag vet, för att ta ett jämförande exempel, av egen erfarenhet från arkivbranschen att många människor förvånas eller ibland såras av att patientuppgifter är sekretessbelagda tills det gått femtio år sedan personen ifråga dött. Det här betyder i praktiken att många barn aldrig får tillgång till sina föräldrars uppgifter, men juridiskt sett har de alltså ingen sådan rätt. Jag upplever att den situation du befinner dig i tangerar samma ansvars- och integritetsfråga: släktingarna kanske upplever att de bör tillfrågas och att de har en rätt att säga sin åsikt, men om man vill hålla den dödes integritet intakt bör man fatta beslutet oberoende av vad de levande anser (förutom så klart om den döde medvetet flyttat över ansvaret för särskilda handlingar på någon levande person, vilket inte skett här).
Som sagt, det här är inte egentligen ett svar på din fråga, för jag vågar inte ta ställning till om du kan använda brevet eller inte (svårt att säga utan mer information), men hur du än gör, är det brevskrivaren och eventuellt mottagaren som först och främst bör beaktas, och eventuella levande personer om informationen berör dem, men inte om de "bara" är efterkommande.
Tack för ditt svar. Det var alldeles goda poänger som jag inte tänkt på. Som litteraturvetare uppfattar jag brevet som ett verk (det är dessutom skrivet av en författare) och det innehåller skvalleraktig information om en tredje part, alltså inte något om brevskribentens egen person. Eftersom brevet som verk lyder under lagen om upphovsrätt, har jag tolkat dilemmat så att ett barn till brevskribenten får avgöra om brevet kan eller inte kan publiceras. Men rent etiskt sett är jag förstås fortfarande lite tveksam hur jag ska göra.
RaderaEtt exempel på hur man gått mot någons vilja i ett liknande fall är Franz Kafka som lär ha sagt i ett brev till Max Brod att alla hans manuskript ska brännas efter hans död. Brod lydde ju inte uppmaningen utan publicerade en stor del av dem. Det här har senare tolkats på olika sätt, Brod själv ansåg att Kafkas författarskap var alltför värdefullt för att förstöras. En annan sida av saken är att ingen annan än Brod uppenbarligen sett det nämna brevet.
Glömde att säga att alla berörda parter, brevskrivaren, mottagaren och dem som skvallret berör är alla döda sedan länge.
RaderaPaha kysymys! Tilanne olisi tietysti ihan eri, jos ko. kirjeen sisältö ei olisi tutkimuksesi kannalta kovin keskeistä... :/ Olisi mielenkiintoista kuulla, millaiseen ratkaisuun lopulta päädyt.
SvaraRadera