Glad över att ha en läsare som kommenterat. Tack för det!
Eftersom det ska handla om forskaren på webben, kursen jag går på, kan jag tipsa om Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv (FSD) www.fsd.uta.fi, som jag fick veta om på den senaste föreläsningen vid HU. På FSD finns material också för andra forskare än bara samhällsvetare. Som f.d. arkivare vid ett offentligt privatarkiv (Svenska litteratursällskapets Historiska och litteraturhistoriska arkiv www.sls.fi)  låter det som en god idé att låta material man samlat in, intervjumaterial m.m., vara tillgängligt också för andra forskare. Särskilt om det dessutom förvaras i digital form. Men det här är förstås inte entydigt med tanke på forskningsetiken. Hur kan materialet behandlas digitalt så att det inte missbrukas, eller att informanterna går att identifiera? Det senare kan lätt vara fallet om det gäller små specifika grupper.

En annan sak som slog mig när jag gick på en kurs i forskningsetik för Henriikka Clarkburne (för övrigt en otroligt kunnig och inspirerande föreläsare), är att insamlat intervjumaterial alltid behöver tillståndsprocesser. Intervjuobjektet måste få säga sitt om vem som får använda materialet och till vad, och dessutom få veta NÄR materialet förstörs efter användning. Forskaren är alltså skyldig att själv förstöra materialet. Ute i Europa är lagstiftningen sådan att man inte kan ge tillstånd in blanco, alltså att det får fritt användas av vem som helst till vad som helst. Enligt Clarkburne måste alltså dylikt insamlat material förstöras efter en tid. Det får alltså inte användas av en annan forskare under inga som helst omständigheter, om inte informanten ger ett nytt tillstånd åt den nya forskaren. Men lagstiftningen i Finland har inte ännu gått in för det här, som redan är gängse kutym i många andra länder.

Det här leder ju i praktiken till att sådana arkiv som FSD inte kan fungera i praktiken. Som f.d. arkivarie gör det här mig konfunderad. Arkiv som SKS Kansanrunousarkisto eller SLS Folkkultursarkiv har ju sedan mer än 100 år tillbaka insamlat intervjumaterial som kan handla om hur delikata frågor som helst. Är det då en skillnad om man samlar in materialet som tjänsteman eller praktikant vid ett dylikt arkiv än om man samlar in det för egen privat forskning? I början av arkivens insamlingtid tror jag dessutom att man inte hade några specifika tillståndsblanketter. Måste kolla upp det här. Mycket intressant. Tur att Edith Södergran aldrig blev intervjuad!