Med tanke på att det här är en forskningsdagbok, kan jag berätta att jag idag genomgick mitt första forskningsseminarium där jag själv lade fram en text. Det var riktigt roligt fastän jag var ganska nervös eftersom jag inte skriver särskilt akademiskt eller teoretiskt. Jag fick en hel rad goda tips och det kändes inte alls så ruskigt som jag hade tänkt mig. Tillsvidare är det roligt att studera och jag uppskattar klokheten hos mina meddoktorander.

Nu har jag, efter en kortkurs i att använda referenshanteringsverktyget Zotero, lyckats göra en litteraturförteckning. Jippii. Det gick genom försök och misstag. Zotero fungerade bra också på svenska och var logisk att använda. Jag har också sparat en snapshot av Wikipedias artikel på Edith Södergran, vilket jag behöver för min avhandling. Den är helt osaklig och innehåller en massa fel, och fungerar som ett bra exempel på hur Södergranmyterna lever och sprids. Artikel kan skrivas om när jag disputerat. Detta som ett tips.

Oj, igen har det blivit en lång paus i mitt bloggskrivande. Och när jag tittar på mina anteckningar från förra föreläsningsgången i kursen Forskarna på webben blir jag inte heller hemskt inspirerad. Mest handlade det om sådant jag redan visste eller sådant jag knappast kommer att använda eller ens ha behov av. Jag märker att mina bloggvänner i min grupp också hållit en paus i bloggandet.

När det gäller min egen forskning ligger jag just nu i ett dödläge. Jag har skrivit färdigt mitt manus och det ligger nu på ett svenskt, finskt och ett rikssvenskt förlag. Det blir alltså en bok som kommer ut på ett/ tre kommersiellt förlag. Att jag också doktorerar på materialet har kommit in i ett mycket sent skede, och det har också lett till att sådan finesser som referenshanteringssystem inte är aktuella för mig i det projektet. Jag har ju redan på gammaldags vis byggt upp min litteraturförteckning och mina 825 noter. Men jag har ju inte tänkt sluta skriva och forska så jag vill förstås lära mig hur ett sådant funkar. Frågan är då Zotero eller RefWorks? Som aktiv Firefox-användare lutar jag ju mer åt Zotero, men det verkade som om Zotero inte erbjuder möjligheter för en själv att skapa en egen skräddarsydd standard (som vetenskapliga förlag kan ha eller tidskrifter). Zotero väljer jag kanske också för att jag av någon anledning hellre understöder sådant som är gratis. Ser fram emot att lära mig mer.

Om att publicera vetenskap på nätet

Det har varit en lång paus sedan jag senast skrev. Mitt jobb har tagit mycket tid, bl.a. planerar jag ett seminarium om Oscar Parland den 20 april på Svenska litteratursällskapet. Han skulle ha fyllt 100 år i år. Temat för seminariet är hans roll som renässansmänniska på 1900-talet, viljan att omfamna allt men utan att helt lyckas. Jag vet inte om han hade varit betjänt av alla webbresuser som nu finns, antagligen hade det gjort honom ännu mer förvirrad i viljan att behärska allt. Men det är en tilltalande tanke att man trots allt måste se till sina begränsningar, man kan inte vara mästare på allt.

Jag missade den senaste föreläsningen i serien Forskarna på webben, låg hemma sjuk i vinterns virus. Därför skriver jag nu om den föregående gången, som handlade om att publicera vetenskap på nätet. Jag rör mig praktiskt i två vitt skilda världar, universitetets där open access är devisen för det mesta. I arkivvärlden, som jag också känner bra till eftersom jag jobbat inom den i tio år i mitt forna liv, är begreppet open access problematiskt. Man upplever att en hel del av arkivmaterialet inte kan vara helt öppet i digital form eftersom personskyddslagar och upphovsrättsförordningar hindrar det. Man är mycket försiktig med att publicera material på webben. Av allt material som Svenska litteratursällskapet digitaliserat genom tiderna är det bara 0.02 % som är tillgängligt på webben. Det låter skrämmande, är det faktiskt bara så lite som man kan offentliggöra?

Inom forskningen, framför allt inom den empiriska är det uppenbarligen viktigt att så fort som möjligt publicera nya forskningsrön. Genom att göra det med digitala resurser slipper man vänta oändligt länge på granskares utlåtanden och tryckningstillstånd och på att artikeln faktiskt kommer i tryck någon gång. På webben kan man dessutom få kommentarer och tips om hur man kan utveckla sina tankegångar. Men utgivning på webben är förstås enklare som enskild forskare eftersom man ju i regel alltid själv äger upphovsrätten till de egna alstren och kan fritt avgöra hur och var man vill publicera sina texter. Ändå är det mest empiriska forskare som sysslar med detta, humanister är igen mer försiktiga och håller sig helst till traditionella kanaler, hederligt tryckta tidskrifter.

Jag kollade upp De vetenskapliga samfundens Julkaisufoorumi-projekt där man rangordnat både vetenskapliga tidskrifter och vetenskapliga (och andra) förlag. Jag måste säga att det känns beklämmande och inte ens hemskt sakkunnigt hur de rangordnats. Många vetenskapliga sällskap och andra aktörer inom forskningen har lämnat i en kritisk skrivelse om hur man rangordnat och vilka kriterier som ligger bakom. Uppenbarligen är ett kriterium att utgivning på engelska prioriteras högre än enbart på finska eller svenska. Det här blir absurt med tanke på att många små tidskrifter, med peer-review förfarande är på sitt område de enda vetenskapliga fora som finns inom en visst specifikt område. Ändå rankas de lägre än tidskrifter på engelska. Språk- och litteraturvetenskapliga tidskrifter fungerar i regel bara på det språk "språket" utgår från, de kan inte fungera på något annat språk. En annan grej som jag reagerade på är att SKS förlag rankas högre än SLS förlag, detta enbart för att SKS har en engelsk serie, minimal men dock. I praktiken jobbar ju båda förlagen på samma sätt, har vetenskapliga granskare och utgivningsråd och båda följer forskningsetisk praxis om utgivning.

Jag blir alldeles överväldigad av alla möjligheter Helsingfors universitetsbibliotek erbjuder forskarna förutom information om böcker. Olika typer av länkservice, RSS-feed och alert-möjligheter. Jag har tidigare bara använt Helka och Arto för att leta rätt på material eller kolla exakta referenser. Nu blir man alltmer pinsamt medveten om sina begränsningar i informationsförvaltning.

Ja, plötsligt började det handla om forskningsetik. Vad skulle du göra om du hittar ett brev med känslig information i ett offentligt arkiv, i en helt öppen samling? Brevet visar sig innehålla för dig helt central information, som avslöjar en intim och obehaglig historia som bekräftar din tes som forskare. På brevet har avsändaren två gånger skrivit "Bränn det här brevet!". Det har inte mottagaren gjort utan sparat det och arkiverat det. Idag är alla berörda personer döda sedan länge. Skulle du använda brevet? Citera ur det?

Glad över att ha en läsare som kommenterat. Tack för det!
Eftersom det ska handla om forskaren på webben, kursen jag går på, kan jag tipsa om Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv (FSD) www.fsd.uta.fi, som jag fick veta om på den senaste föreläsningen vid HU. På FSD finns material också för andra forskare än bara samhällsvetare. Som f.d. arkivare vid ett offentligt privatarkiv (Svenska litteratursällskapets Historiska och litteraturhistoriska arkiv www.sls.fi)  låter det som en god idé att låta material man samlat in, intervjumaterial m.m., vara tillgängligt också för andra forskare. Särskilt om det dessutom förvaras i digital form. Men det här är förstås inte entydigt med tanke på forskningsetiken. Hur kan materialet behandlas digitalt så att det inte missbrukas, eller att informanterna går att identifiera? Det senare kan lätt vara fallet om det gäller små specifika grupper.

En annan sak som slog mig när jag gick på en kurs i forskningsetik för Henriikka Clarkburne (för övrigt en otroligt kunnig och inspirerande föreläsare), är att insamlat intervjumaterial alltid behöver tillståndsprocesser. Intervjuobjektet måste få säga sitt om vem som får använda materialet och till vad, och dessutom få veta NÄR materialet förstörs efter användning. Forskaren är alltså skyldig att själv förstöra materialet. Ute i Europa är lagstiftningen sådan att man inte kan ge tillstånd in blanco, alltså att det får fritt användas av vem som helst till vad som helst. Enligt Clarkburne måste alltså dylikt insamlat material förstöras efter en tid. Det får alltså inte användas av en annan forskare under inga som helst omständigheter, om inte informanten ger ett nytt tillstånd åt den nya forskaren. Men lagstiftningen i Finland har inte ännu gått in för det här, som redan är gängse kutym i många andra länder.

Det här leder ju i praktiken till att sådana arkiv som FSD inte kan fungera i praktiken. Som f.d. arkivarie gör det här mig konfunderad. Arkiv som SKS Kansanrunousarkisto eller SLS Folkkultursarkiv har ju sedan mer än 100 år tillbaka insamlat intervjumaterial som kan handla om hur delikata frågor som helst. Är det då en skillnad om man samlar in materialet som tjänsteman eller praktikant vid ett dylikt arkiv än om man samlar in det för egen privat forskning? I början av arkivens insamlingtid tror jag dessutom att man inte hade några specifika tillståndsblanketter. Måste kolla upp det här. Mycket intressant. Tur att Edith Södergran aldrig blev intervjuad!

Forskare på nätet

Det här är dag ett i mitt nya liv som bloggare. Har aldrig lyckats skriva dagbok, få se hur det blir med en blogg. Orsaken till att det här är dag ett är att jag deltar i en kurs på Helsingfors universitet: Tutkijat verkolla eller Forskare på webben. Som en del av kursen ingår att jag ska skapa en blogg och föra en dagbok om hur jag som forskare kan utnyttja webben som resurs. Men, det ska inte sluta där. Meningen är att den här bloggen också ska presentera mig som författare och forskare.